Förarna rör normalt varken filter eller oljor, maskinerna servas enligt avtalet med Swecon

Boden. Regnet öser ner när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på hos  Rutqvists Schakt AB i Boden. Företagets ägare och vd är en rätt sällsynt gäst på det lilla kontoret, men just i dag är han på hemmaplan. På plats finns också hans fru Maria, som är styrelseordförande och ekonomiansvarig, och hans mamma Ann-Christine, som ansvarar för personalen.

– Visst är vi ett familjeföretag, konstaterar Lars-Göran Rutqvist.

Han har anor som egenföretagare, pappa och farfar hade entreprenadfirma i Boden, i många år arbetade de mycket även i Stockholmstrakten men i mitten av 1970-talet gick flyttlasset åter norrut.

– De jobbade mycket åt Vattenfall, det var linjebyggnad med grävmaskin och hjullastare, säger Lars-Göran Rutqvist.

I slutet av 1980-talet lades Norrschakt ned, och Lars-Göran hann aldrig jobba formellt i sin fars företag.

– Men jag har ju varit med sedan barnsben på entreprenadsidan, jag var till och med ute på arbetsplatserna – det hade aldrig tillåtits i dag.

När han själv började jobba ”på riktigt” blev det som maskinförare i andra firmor, men efter fem år som anställd fick han nog.

– Jag minns så tydligt, han sa att ”nu går jag och köper mig en traktor”, minns mamma Ann-Christine.

– Jag var väl van med att man ska vara egenföretagare, kanske ville jag bestämma själv, säger Lars-Göran Rutqvist.

–  Sen sa han att firman skulle heta ”Lallas traktorer” och jag tyckte att det kunde den ju inte heta när han bara hade en traktor!

Men Lars-Göran blev inte svaret skyldig. ”Jag ska inte bara ha en, jag ska växa” sa han till sin mor.

Och så blev det. Den unge mannen hade de kontakter som krävdes och rullade ut på marknaden med sin första traktor – en begagnad Cat IT12.

– Det var mycket vägjobb till en början, minns Lars-Göran Rutqvist.

Ett halvår senare kom nästa maskin, en skogsmaskin som behövdes för att ta hand om den egna skogen på hemmanet i Buddbyn, utanför Boden.

Med tiden började allt fler entreprenaduppdrag pocka på uppmärksamhet, Lars-Göran blev tvungen att köpa in en hjullastare till och tog hjälp av sin lillebror Magnus.

– Sen började jag anställa, det gick rätt fort.

I slutet av 1990-talet var det dags att investera i grävmaskiner, verksamheten gick vid denna tid ut främst på väganläggning i Norrbotten och Västerbotten, snöröjning och andra kommunala uppdrag.

– Det var mycket småjobb, säger Lars-Göran Rutqvist.

Några år senare lämnade Rutqvists Schakt de mindre entreprenaderna bakom sig.

– Vi gick mer och mer mot stora schaktentreprenader, vi avslutade skogsbruket för gott 2010 och när vi sedan fick uppdraget på Haparandabanan var vi uppe i 20 anställda, säger Maria Rutqvist.

Sedan dess har företaget varit delaktiga i många stora projekt, nämnas kan till exempel Pajalagruvan och Markbydgdens jättelika vindkraftpark utanför Piteå.

– Numera har vi bara större uppdrag, konstaterar Lars-Göran Rutqvist.

Jobben förmedlas via BDX, och sedan 2005 har man jobbat en hel del i Bolidens gruva i Aitik.

–  Sedan i fjol har vi ett flerårskontrakt, det känns bra, vi hade några tuffa år innan dess när vi hoppade från projekt till projekt,  säger Maria Rutqvist.

Rutqvists Schakt fungerar som något av en servicepartner i den stora gruvan.

– Vi gör allt möjligt där, skrotar bergväggar, gör borrplatser, gräver kabel, gräver dammar, gräver pumpgropar….

I dag är alla företagets maskiner sysselsatta i Aitik, förhoppningen är att få fortsätta arbeta där, företaget har dock ingen ambition att bli ännu större.

– Det är inget självändamål att växa, det beror på vilka uppdrag som kommer in, kommenterar Maria Rutqvist.

Hon har funnits med i firman sedan alla första början, trots att hon samtidigt bedrivit en egen affärsverksamhet – en butik i Boden.

– Till slut blev det för mycket att ägna hela fritiden åt företagets pappersarbete så jag sålde butiken 2012 och i med facit i hand var det ett bra beslut.

Ann-Christine Rutqvist har också funnits med i kulisserna i många år,  trots att hon samtidigt arbetat som biomedicinsk analytiker.

I takt med att företaget växte ökade dock kontorsarbetet i omfattning och till slut räckte helger och kvällar inte till.

– Då började jag på heltid.

Hon konstaterar att ett modernt entreprenadföretag behöver personal som kan lägga sin själ och sitt hjärta även i pappersarbetet.

–  När vi blev inblandande i allt fler stora projekt började det bli mer och mer certifieringar för miljöstöd och många myndighetskontakter, det krävs att man har personal även med sådan kompetens och det är nog ett skäl till att det finns allt färre enmansföretag numera.

Företagen måste hålla sig ajour med nya lagar och regler, kraven på dokumentation är höga och i större projekt gäller det att finnas med redan under upphandlingen och hela vägen fram till dess att projektet slutinspekteras.

– Jag tycker det är riktigt roligt att vara på revision med Trafikverket, både de och vi vill göra ett bra jobb så att varken maskiner eller människor går sönder, säger Ann-Christine Rutqvist.

Med växlande uppdrag och allt större projekt har rekrytering varit en ständigt aktuell fråga för Bodenföretaget.

– Det går ju, men man får leta på ett allt större område, konstaterar Lars-Göran Rutqvist.

Pensionsavgångar och anställningsbehov innebär att en yngre generation måste skolas in.

– Även om de kan gräva krävs det mer än så för att göra ett bra jobb, de behöver erfarenhet, och det kan man bara få i fält.

Gröngölingarna måste alltså få arbeta – på noga utvalda arbetsplatser.

– Vissa jobb är direkt olämpliga att sätta dem på, det ligger mycket på arbetsledaren att guida dem, säger Lars-Göran Rutqvist.

För att underlätta rekryteringen har två av företagets anställda gått en kurs i Åkeriförbundets regi, de kan därför erbjuda arbetsförlagd utbildning, APL.

– Svårigheten med APL är kanske att det är svårt att utbilda i praktiken – man ryms inte två i en grävmaskin, kommenterar Ann-Christine Rutqvist.

Hon efterlyser också ett större praktiskt kunnande hos blivande förare.

– De behöver inte vara reparatörer, men det vore önskvärt om de var bättre orienterade när det gäller fordonsunderhåll.

I jakten på förare ser Rutqvistarna också gärna att fler kvinnor söker sig till branschen, för att öka utbudet om inte annat. I dag har firman två kvinnliga förare, men man ser gärna fler.

– Jag vet inte varför det är så svårt att locka kvinnor, i Aitik finns det många kvinnliga förare men på andra ställen är det jättefå, säger Lars-Göran Rutqvist.

– Har man väl anställt en kvinna brukar det vara lättare att få dit fler, kommenterar Ann-Christine Rutqvist.

För egen del satsar företaget på att utbilda sina anställda så att så många förare som möjligt ska kunna köra så många olika maskintyper som möjligt, Rutqvistarna anser sig också ha ett bra ålderspann på personalen – den äldste har ett par år kvar till 60-årsdagen och den yngste är nästan 40 år yngre.

Lallas traktorer startade med två Cat-lastare men för Rutqvists Schakt är det Volvo som gäller – med ett undantag.

– Vi har en Liebherr-grävare, en specialmaskin på 90 ton som når 34 meter, säger Lars-Göran Rutqvist.

Grävmaskinen är färsk, den kom till firman i januari och skrotar nu höga bergsidor i Aitik.

Rutqvists Schakt har i dag ett 20-tal anställda och tolv maskiner: sex grävmaskiner på 30-70 ton, två hjullastare på 30 samt 55 ton och fem 40-tonsdumprar. Samtliga är sysselsatta i Aitik och i Boden finns numera bara kontoret – åtminstone ett tag till.

– Troligen kommer vi att flytta kontoret till Gällivare också, konstaterar Lars-Göran Rutqvist.

–  De väntar bara på att jag ska gå i pension nästa år, ler Ann-Christine Rutqvist.

Mikael Jonsson är en av Rutqvist schakts förare i Aitik. Foto: Rutqvists Schakt

Liebherr-grävaren på 90 ton når 34 meter, den köptes in för att kunna skrota bergsidor i Aitik. Foto: Rutqvists Schakt

Fredrik Blomqvist kör Rutqvists Liebherr R954C Demolition. Foto: Rutqvists Schakt

Lars-Göran, Ann-Christine och Maria Rutqvist är kärnan i företaget som har sitt huvudkontor i Boden trots att maskinerna i dag verkar uteslutande i Aitikgruvan.

Anders Jansson med den större av de två riggarna.

Kumla. Anders Jansson på Blomtorp Entreprenad i Frövi är rätt färsk som entreprenör, han hade jobbat länge i butik men längtade bort och ut. För fem år sedan tog han steget.

– Jag är ju uppvuxen på ett lantbruk, och satsade till att börja med på grönyteskötsel, säger han.

Han hade inga maskiner men hyrde ut sig själv och sin kompetens. Ödet ledde honom snabbt allt djupare ner i marken.

– Jag träffade på några grävmaskinister och var spadgubbe, jobbade med avlopp och hjälpte till med elkablar.

Anders Jansson har fortsatt jobba som spadgubbe, numera mestadels med elkabelförläggning. Kabeljobben väckte dock mersmak och 2012 köpte han en jordraket.

– Det var en bra begagnad maskin och jag fick snabbt ett kundunderlag och började slå under vägar.

Han gjorde det mesta jobbet själv, hyrde in F-skattare vid toppar och fick allt större uppdrag. Till sist var de så pass avancerade att jordraketen inte räckte till.

– Jag blev less på att ”fastna” för att det var saker vägen, det blev också för långa sträckor för jordraketen.

Våren 2014 införskaffade han därför en styrbar borrigg, en Ditch Witch JT520.

– Nu kunde jag göra lite större jobb, det var mycket fiber och elkabel som jag borrade under vägar och under åar.

Efter ett år med den lilla maskinen slog han till på en större modell – en Ditch Witch JT20 som kunde utföra större uppdrag.

– Det blir bara mer och mer såna här jobb, allt fler inser att de inte vill skada marken i onödan.

Anders Jansson konstaterar att många beställare inser fördelarna men att de ändå får kalla fötter emellanåt.

– Ibland tror de att det är omöjligt, fast det inte är det.

Det går ju att borra även i svår terräng eller på stora djup, förklarar han.

– Ofta blir de rädda om det finns mycket kablar i backen, men det är ju faktiskt bara att ta reda på vad som ligger längst ner och sedan dyka under.

– Allt finns dock inte dokumenterat, man får vara lite detektiv ibland, kanske bryta upp brunnslock och titta efter. Framförallt måste man ibland ta det lugnt.

Anders Jansson konstaterar att han alltid vet var han har grejerna.

– Riggen har en styrsked med en sond som sänder signaler, jag vet alltid exakt var den är och exakt hur djupt den ligger.

Han styr borrningen med en joystick och ser på en display vart det bär hän och vad som krävs för att nå det önskade resultatet – kanske ska det tryckas mer till vänster eller några grader neråt.

– I lös lera kan man skjuta lite fortare, är marken hård får man ta det lite försiktigare, man får också tänka på att inte överbocka stängerna när man borrar, då de kan ta skada och i värsta fall gå av.

Det är inte bara att tuta och köra, men det är också det som är poängen, tycker han.

– Det är inte jättesvårt att lära sig men man måste ha en känsla för det. Det gäller att få en bild i huvudet av hur det ser ut i marken, vilket motstånd det blir, vilket material och vilket djup. Man får vara lite matematiker – då kan man välja rätt blandning av bentonitleran  och hamna i rätt lager, säger Anders Jansson.

Björn Säwe, vd, på Ditch Witchs svenska generalagent JLM inflikar att alla som köper en maskin får en introduktion och det kan ta några dagar innan rutinerna sitter. Skulle man stöta på en knivig situation längre fram går det också att få hjälp.

– Man måste kunna känna sig trygg, har någon ett riktigt bökigt jobb ställer vi självklart upp.

JLM har sitt huvudkontor i Malmö, därifrån utgår bland annat fältservice och en liknande verksamhet är under uppbyggnad i Örebro.

– Man ska kunna få service var man än bor i landet.

I dag har Anders Jansson tre maskiner, jordraketen, den mindre JT520 och den större riggen JT20.

– Det är ett bra spann, den lilla kan jag använda när det ska till tajtare böjar, den stora behövs när det ska borras längre sträckor, den har 120 meter i magasinet och behöver man borra längre finns det lösa stänger.

Den lilla riggen fanns bara utan hytt, den större hade hytt som tillval, och Anders Jansson tvekade inte.

– Man blir oftare sittandes på större jobb som tar tid med den stora och då är hytten guld värd när det regnar och är kallt och blåsigt.

– Det är inte roligt när det är kallt, man sitter still och även om man har regnkläder rinner det in överallt. Jag bestämde mig för att beställa en hytt när jag köpte den nya riggen – det handlar om min egen kropp, den ska hålla länge och då är det värt att kosta på lite.

Hytten är bra att ha inte minst under vintermånaderna.

– Det går att borra nästan jämt men kyla är ett problem eftersom det är mycket vatten i processen. Ligger det runt nollan funkar det, men blir det minus fem får man stänga ned.

Vintertid blir det därför en hel del snöröjning för Blomtorp Entreprenad, uppdrag får han via Maskinringen Örebro.

– Jag har en lastmaskin och skulle jag få ett borrningsjobb kan jag bara leja bort snöröjningen till en F-skattare som får köra min maskin, säger Anders Jansson.

Björn Säwe konstaterar att de grävfria teknikerna som borrning, fräsning och plöjning vinner allt mer mark.

–  Det är mycket fibergrävning i dag och villaägarna vill inte få sina gräsmattor uppgrävda, det är inte heller gångbart att gräva upp hela gator för att få ner tunna fiberkablar – bara att bryta upp asfalten är dyrt och att lägga den på deponi kräver dyra transporter.

Att gräva smartare kan innebära att inte gräva alls, konstaterar han.

– Ibland finns det med redan i upphandlingsskedet att det inte ska schaktas. Det tycker vi är bra!

I känslig natur kan borrning vara ett skonsammare alternativ till stora schakter. Foto: Blomtorp Entreprenad

Anders Jansson köpte sin första styrbara borrigg i fjol, nu har han två stycken. Foto: Blomtorp Entreprenad

Victor, 5 år, kollar in pappas borrigg. Kanske blir han och storebror Oscar, 8, nästa generations styrborrare. Foto: Blomtorp Entreprenad

Att borra sig fram kan vara ett bra alternativ till grävning, inte minst på på en kyrkogård. Foto: Blomtorp Entreprenad

Ditch Witch JT20 kan borra upp till 150 meter med extra stänger.

Genom att borra sig under vägen slipper man gräva upp asfalten. Foto: Blomtorp Entreprenad

Anders Jansson utför borrningsuppdrag i större delen av Mellansverige. Foto: Blomtorp Entreprenad

Det är inte länge sedan Anders Jansson snubblade in på styrbar borrning. Nu tar han sig an de till synes omöjliga jobben.

Villaägare slipper gärna få hela tomten uppgrävd. Foto: Blomtorp Entreprenad

Björn Säwe ser en allt ljusare framtid för de grävfria teknikerna.

Att ta sig under vägar medelst borrning innebär också att man slipper stänga av trafiken. Foto: Blomtorp Entreprenad

Rickard Back vill gärna sprida riskerna och både leasar och lånar när det är dags att skaffa maskin.

Bagarmossen. Det är dyrt med maskiner och den ekonomiska bördan vilar tungt på den mindre entreprenören, oavsett om det är banken som vill ha in sina räntor eller finansieringsinstitutet som ska ha betalt.

Rickard Back med det egna företaget RB Markentreprenad AB sover dock gott om nätterna.

Han började i branschen 2004, då som F-skattare utan maskin. Redan året därpå köpte han sin första maskin, en bättre begagnad Wille.

– Jag tog lån hos Swedbank, minns Rickard Back.

Sedan dess har det blivit en hel del maskinaffärer för RB Markentreprenad AB, i dagsläget har företaget en lastbil, två lastmaskiner (en Wille 655 och en Wille 855), samt två grävmaskiner (en begagnad Take Job 153 och en Liebherr 910).

Maskinerna har bytts ut vart 3-4:e år, ett övervägt beslut där investeringskostnaden ställs mot risken för stillestånd.

– Jag amorterar hellre än jag reparerar, konstaterar Rickard Back.

Samma motto förklarar varför tre av hans fyra maskiner köptes nya.

– Jag bytte in maskiner som var 3-4 år gamla och sedan ville jag ha nytt.

Den som vill arbeta till exempel i Stockholm kan inte heller ha för gamla maskiner.

– Åtta är är max inom miljözonen och köper man en 4-5 år gammal maskin har man bara 2-3 år kvar att köra den, säger Rickard Back.

Han räknar dock med att ha kvar de befintliga maskinerna en bra stund.

– Nu har jag rätt fräscha maskiner och jag kommer inte att byta maskiner i samma omfattning framöver.

Två av de nya maskinerna har finansierats via maskinleverantörens samarbetspartner.

– Jag leasar dem via DNB Finans och det funkar bra, jag har bra kontakt både med min maskinleverantör och med finansbolaget.

Den tredje maskinen och lastbilen har han lånefinansierat via Swedbank.

– De hörde av sig och hade bättre räntor så då slog jag till, säger Rickard Back.

– Jag tycker också att det är bra att sprida riskerna, det är bättre att ha flera parter som man kan spelar ut mot varandra om det behövs.

Han konstaterar också att det är viktigt att hålla koll på räntorna.

– Inte för att det spelar så stor roll om det är 2,45 eller 2,68 procent – men det är lite av en principsak och alla utgifter spelar ju roll.

Den fjärde maskinen är finansierad via SG Finans.

– De har generellt varit bäst på att justera räntorna och det har jag förstås berättat för banken när jag pratat med dem…

Leasingavtalen sträcker sig över 5-6 år, lånen ska vara avbetalda  under ungefär samma tidsperiod.

– Sedan säljer jag tillbaka maskinen till leverantören och använder de pengar jag får som en kontantinsats till nästa maskin – det krävs ofta att man lägger in 10-20 procent kontant oavsett om man ska leasa eller låna till maskinen.

Rickard Back tycker egentligen inte att det spelar någon större roll om man leasar eller betalar av på maskinen.

– Leasar du äger du inte maskinen, men har du lånat till den är det banken som äger den. Det kan se bra ut i redovisningen – om du äger maskinen är den en tillgång i bolaget men det är ju bara på papperet.

Han har själv erfarit att en tillgång av detta slag kan ställa till det, till exempel vid en bodelning.

– Jag väljer därför att ha merparten på leasing.

Oavsett vilken finansieringsform man väljer gäller det att maskinen har jobb så att den drar in kulor till räntor och leasingkostnader. Rickard Back konstaterar dock att det blivit allt svårare att hitta uppdrag till små lastmaskiner.

– Förr kunde jag köra i ett år på en Skanskaarbetsplats, nu går alla såna jobb till medelstora entreprenörer som har en egen maskinpark.

Bland annat därför satsar han på lite större maskiner, som Liebherrhjulgrävaren han fick hem i somras.

– Nu har jag bättre täckning, med en liten grävmaskin, ett par Wille och en lite större grävare.

Han konstaterar att hjulgrävaren har rullat rätt bra.

– Det är en lite sämre affär men vi har i alla fall jobb i en prispressad bransch.

VSM köper helst nytt och använder ofta de utbytta maskinerna som reservdelsmaskiner.

Bolagen i VSM omsätter cirka 500 miljoner kronor per år och sysselsätter ungefär 220 personer. Det kräver förstås en rejäl maskinpark, företaget har totalt 160 maskiner fördelat på 59 hjullastare, 39 dumprar/truckar, en väghyvel, fyra vältar, fem bandtraktorer och 52 grävmaskiner. För att hålla maskinparken i gott skick byts 12-18 av maskinerna ut varje år och VSM väljer oftast att köpa nytt.

– Ser vi långsiktigt så blir det mest kostnadseffektivt, då vi köper begagnat beror det på att vi akut behöver en maskin och det är för lång leveranstid på nytt eller att vi har ett uppdrag då maskinen ej utnyttjas heltid eller att det är väldigt bra pris på det begagnade, säger Magnus Persson, entreprenadchef och delägare.

Han räknar med att företaget köper 12-18 nya maskiner per år, till det kommer 2-5 begagnade.

Företaget väljer att finansiera de nya maskinerna med banklån på fem år och med en kontaktinsats på 10-20 procent.

– Det är ett sunt sätt så att vi inte har mer lån än vad maskiner och utrustning är värd, säger Magnus Persson.

Leasing är lite dyrare anser han, men noterar att även det kan vara ett sunt sätt att finansiera sin maskin.

– Både leasing och långtidshyra kan vara rätt men vi föredrar avbetalning eftersom det totalt sett innebär det mest prisvärda alternativet där man under normala omständigheter aldrig är skyldig mer än än grejerna är värda.

Magnus Persson ser leasing som ett andrahandsalternativ.

– Det kan användas om man ej får finansiera med avbetalning men totalt sett är det ett dyrare alternativ än avbetalning.

– Långtidshyra är ett ännu dyrare alternativ än leasing och kan behöva användas om man ej blir godkänd för avbetalning alternativt leasing av kreditgivare.

Han anser att villkoren oftast är rimliga.

– Villkoren brukar vara efter ekonomisk ställning och det är väl bra, har man god ekonomi så skall man ha bättre villkor än en som har sämre ekonomi.

Magnus Persson tillägger att man alltid måste se till att förhandla om villkoren, oavsett om det är banken eller finansieringsbolaget som ska hosta upp pengarna.

– De bedriver ju en affärsmässig verksamhet, man måste alltid diskutera så att man får en så bra totalkostnad som möjligt.

Det händer att företaget byter in sina äldre maskiner men eftersom man har många maskiner av samma typ använder man gärna de maskiner som ska bytas ut som reservdelsmaskiner i stället.

– Reservdelar är så dyra och att det är väldigt dåligt andrahandsvärde på maskiner i dag, konstaterar Magnus Persson.

De gånger man säljer maskiner blir det oftast ”som skrot”.

– Vi har ju oftast plockat delar så det blir som skrot eller till någon som behöver de reservdelar som finns kvar på maskinen.

(reservdelsmaskin)

VSM köper helst nytt och använder ofta de utbytta maskinerna som reservdelsmaskiner.

75 nya villagrunder, infrastruktur, vatten med mera står på schemat för TME AB i Järfälla.

Järfälla. Att jobba tillsammans med sina kompisar kan vara ett misstag. Leif Thunman och Peter Malm tog därför det säkra före det osäkra när de slog sig samman för snart 15 år sedan.

– Vi provade – vi visste ju inte i förväg om det skulle fungera, minns Leif Thunman, delägare och projektledare på Total Mark Entreprenad AB.

Båda hade med sig en egen firma in i affären, Peter Malm hade sitt Malms Trädgårdsanläggningar AB med tio anställda och Leif Thunman hade sitt Odensala Anläggningsservice med tre anställda.

– Vi hade känt varandra länge, men aldrig jobbat ihop, säger Leif Thunman.

Han har jobbat i branschen sedan 1978 och haft eget företag sedan 1982. Efter nästan tio år som egenföretagare valde han dock att hoppa på ett erbjudande om att bli arbetsledare och lät firman vila.

– Jag behövde gå vidare i livet och göra något annat, minns Leif Thunman.

Efter ungefär tio år var det läge för ytterligare en förändring, han väckte liv i sitt företag igen och när Peter Malm något år senare föreslog ett samarbete slog han till.

– Jag ville ha nya utmaningar!

Nu driver han och Peter TME AB gemensamt, Peters firma utför fortfarande underhållsarbete, Leifs firma har ingen praktisk verksamhet men äger en del av maskinerna och all anläggningsverksamhet sker inom ramen för TME som i dag har ett 20-tal anställda.

– Vi har delat upp maskinägandet mellan de tre företagen, förklarar Leif Thunman.

Till en början var det lite av en säkerhetsåtgärd.

– Vi ville dela upp ägandet om det visade sig att vi faktiskt inte kunde samarbeta.

Samarbetet visade sig gå fint, men de tre bolagen delar fortfarande på maskinerna.

– Vi vill skydda oss, skulle någon del av verksamheten gå dåligt kan det vara bra att skydda sina tillgångar, kommenterar Leif Thunman.

Den samlade maskinparken är främst inriktad på gräv- och lastmaskiner. Odensala Anläggning har en kranbil och tre grävmaskiner, två på 30 ton och en på 23 ton. Malms har sex mindre lastmaskiner och fyra grävmaskiner på 1,5 ton, 8,5 ton, 14 ton respektive 17 ton. I TME finns en lastväxlare, ett par grävmaskiner på 10 respektive 14 ton och ett par lastmaskiner på 16 respektive sex ton.

Grävmaskinerna är verksamhetens hjärta, i företagets barndom var det främst Volvo som gällde men TME har bestämt sig för att fasa ut dem till förmån för Doosan.

– Det är främst för att vi har en så bra kontakt med Doosan och för att de har en så bra verkstad här i Järfälla, kommenterar Leif Thunman.

– Det är helt avgörande att vi kan få bra service.

Maskinerna byts ut med jämna mellanrum.

– Vi försöker hålla avskrivningsplanerna så att de inte blir för gamla, den äldsta maskinen vi har i dag är en Take-Job från 2009 och den nyaste levererades i våras.

Leif Thunman är nöjd med maskinförsörjningen, då är det ett större problem att rekrytera förare.

–Vi har ingen stor omsättning på folk men när vi vuxit behöver vi anställa och det är svårt.

– I våras träffade jag tio sökande i varierande åldrar, bara en kunde ens köra grävmaskin.

Företaget har använt sig av alla till buds stående medel för att hitta kvalificerade förare.

– Vi har använt arbetsförmedlingen men också sökt bland annat via vår hemsida och Facebook.

Leif Thunman konstaterar att det går att få napp, men att man måste vara noga med kompetensen.

– Man kan inte sätta en 30-tonsgrävare i händerna på en helt färsk förare, då måste vi jaga vidare.

Verksamheten i TME går ut på att göra helt nya anläggningar, det blir mycket markberedningar, grundläggning, infrastrukturuppdrag etcetera.

– Vi har mest större jobb numera,  säger Leif Thunman.

Han konstaterar att företaget vuxit rätt mycket sedan starten för nästan 15 år sedan.

– Det har hänt mycket, vi har mycket fler jobb och jobben är mycket större – vi har uppdrag i storleken 2,5-40 miljoner kronor.

I takt med att uppdragen blivit både fler och större har företagets omsättning också vuxit, i dag är den uppe i närmare 100 miljoner kronor.

– Jag tycker att det är rätt lagom, vi klarar det med vår administration, säger Leif Thunman.

Jobben hittar man främst i Storstockholm, företaget gör dock vissa lite längre utflykter, att ta sig till Västerås eller Uppsala är ingen match.

– Men jag har svårt att se att vi ska slå oss in på den marknaden helt, det är en helt annan sak att lämna pris där, kommenterar Leif Thunman.

Aktuella projekt är Glömstaskolan i Huddinge, där TME står för markentreprenaden och grundläggningen, Lindeskolan i Enskede, där TME AB gör markarbeten och grundläggning, finplanering med mera i Arconas/Veidekkes regi, Västra Polhem i Järfälla där TME står för grunderna, infrastrukturen med mera när Peab bygger 75 hus, TME jobbar också med grunder för ett större bostadsprojekt i Vällingby med Sundvalls Bygg.

Framöver väntar bland annat ett större fiberjobb tillsammans med Bynet söder om Uppsala, det första uppdraget av det slaget för TME.

– Vi har varit inne på det tidigare, men nu satsar vi, vi har investerat i kabelplogar och hoppas förstås hitta fler såna jobb framöver, säger Leif Thunman.

De stora byggbolagen står för en stor del av uppdragen.

– Vi jobbar mycket åt till exempel Peab och Arcona/Veidekke.

Hälften av jobben är utförandeentreprenader, den andra hälften är totalentreprenader, Leif Thunman räknar på alla projekt och konstaterar att det är en rätt bra mix.

– Vi började med totalentreprenader för mer än tio år sedan, det är bra med den blandning vi har i dag men jag gillar ju totalentreprenader bäst – det är mer spännande!

I Danderyd hjälper TME AB till när Midroc bygger bostäder i Danderyd.

Leif Thunman är delägare och projektledare på företaget, det är han som räknar på alla jobben.

Delete har förvärvat flera svenska företag under de senaste åren.

Umeå. Delete grundades i Finland 2010 och har sedan dess blivit en nordisk rivningsjätte med en omsättning på 1,2 miljarder kronor, närmare 800 anställda och en maskinpark med bland annat cirka 50 grävmaskiner och drygt 100 lastbilar.

– Vi är Nordens största rivningsföretag, säger Joacim Ericsson, affärsområdeschef för rivning på Delete.

Koncernen har vuxit genom förvärv, inte minst i Sverige där man sedan 2012 köpt på sig företag så att man nu har fasta etableringar på tretton orter från Skellefteå i norr till Sölvesborg i söder.

Bara i år har man köpt fyra företag, varav tre i Sverige – AB Sprängsotning i Alingsås, MITAB i Timrå och CL Miljö i Norrköping och Stockholm.

– Vi ligger på, målet är att uppnå en total omsättning i hela koncernen på två miljarder om 2-3 år, säger Joacim Ericsson.

Deletes svenska gren är indelad i tre affärsområden: rivning, industrisanering och ställningsmontage.Tyngden ligger på industrisanering men ambitionen är att växa på rivningssidan.

– Vi åtar oss helst stora avancerade rivningsprojekt, dels för att vi har jättebra projektledare och de resurser som krävs, dels för att det är stimulerande för våra kalkylatorer att räkna på svårare uppdrag.

– Vi kan industrin och förstår processen, vi förstår tidskraven och ser till att vara klara i tid, säger Joacim Ericsson.

De större projekten är viktiga, företaget utför också en del mer vardagliga uppdrag, till exempel håltagning och sanering.

– Det är mycket PCB-sanering, inte minst i Stockholm, säger Joacim Ericsson.

Den finska verksamheten är alltjämt störst och Sverige är under frammarsch. Företaget – som ägs av ett danskt riskkapitalbolag – utför dock uppdrag även i övriga Norden, inte minst i Norge där man genomfört flera stora projekt.

Den svenska verksamheten omsätter i dag 320 miljoner kronor, personalstyrkan är drygt 200 och maskinparken utgörs av ett tiotal rivningsmaskiner, lika många rivningsrobotar, ett 40-tal lastbilar och ett otal vajersågar med mera.

– Vi river överallt, det är Sverige som är i fokus just nu, säger Joacim Ericsson, som räknar in ett 30-tal svenska rivningsprojekt igång nu under hösten.

Delete gillar avancerade jobb, som när man rev ett släcktorn på SSAB i Luleå. Foto: Delete

Delete vill växa i Sverige, och har förvärvat många företag sedan 2012. Foto: Delete

Delete har flera verksamhetsområden, fokus är dock att växa inom rivning. Foto: Delete

Delete omsätter totalt 1,3 miljarder, målet är dock två miljarder kronor inom några år-

De 13 personer som går utbildningen har arbetslivserfarenhet, några av dem från byggbranschen. Tio har invandrarbakgrund. Gemensamt för eleverna är att de under lång tid saknat arbete.

Situationen är välkänd för många och ger en tydlig fingervisning om hur dagens svenska arbetsmarknad ser ut. En grupp företag började tillsammans med Arbetsförmedlingen fundera på vad som kunde göras för att åstadkomma en lösning – gärna långsiktig – och resultatet blev en eftergymnasial utbildning med bygginriktning.

– Vi tog chansen att göra skillnad för människor som av olika skäl hamnat utanför yrkeslivet. Vi ser det även som en möjlighet för oss att hitta nya medarbetare och att nå NCC:s mångfaldsmål, säger Ulf Hansson, avdelningschef på NCC Construction Sverige.

Övriga företag som medverkar i projektet är bostadsbolaget Uppsalahem, fastighetsbolaget Akademiska Hus och utbildningsföretaget Byggutbildning Star i Dalarna.

Utbildningens inledande tre veckor består av en så kallad FUB, Förberedande Utbildning Bygg. Ett viktigt moment är att gå igenom elevernas förkunskaper om byggande och i det svenska språket. Ett annat är att lära ut om arbetsmiljö och säkerhetstänkande. Därefter följer åtta veckors praktik på en byggarbetsplats.

Utbildningens andra steg består av 40 veckor där teori och praktik varvas. Praktiken förläggs till arbetsplatser i Uppsala, där NCC bygger bostäder åt Uppsalahem och kontor åt Akademiska Hus. Efter totalt 51 veckor är byggeleverna redo att ta ett jobb som lärling på NCC eller annat byggföretag.

– Alla parter har något att vinna på det här. Vi bidrar till bygg- och fastighetsbranschens behov av att rekrytera nya medarbetare. Samtidigt tar vi ett samhällsansvar, den här satsningen är en del av vårt arbete för social hållbarhet, säger Lars-Gunnar Sjöö, bygg- och fastighetschef på Uppsalahem.

– Har du fått en viss storlek hittar jobben dig, säger Cristofer Larsson.

Björkdal. Bergtruckarna badar i sol utanför verkstaden i Björkdalsgruvan. Bjässarna – de kan lasta 100 ton – väntar dock inte på reparation, inte heller är det dags för service så här i början av augusti.

– En del har fortfarande semester, förklarar Cristofer Larsson, arbetsledare på Bennys gräv som sköter bergtransporterna ovan jord i Björkdalsgruvan.

Verksamheten är dock i full gång, nere i det vidsträckta dagbrottet lastar grävmaskinerna truck efter truck och Cristofer Larsson har inte haft mycket ledigt i sommar.

–  Semester? Nä, det hinner jag inte riktigt med.

Björkdalsgruvan ligger fyra mil utanför Skellefteå, inte långt ifrån Kåge, en ung gruva med ett turbulent förflutet. Fyndigheten – med särskilt grovt guld – upptäcktes 1985 och i dag är produktionen uppe i cirka fyra kg guld per dag.

Fallande guldpriser har inneburit flera ägarbyten och de nuvarande ägarna, kanadensiska Mandalay Resources, tog över så sent som i september 2014.

Bennys gräv började arbeta i Björkdalsgruvan 2013, och Cristofer Larsson gläds åt ett smidigt samarbete, trots ägarbytet.

– Det har gått mycket bättre än jag trodde, relationerna med gruvledningen fungerar jättebra. Som det ser ut just nu kan det nog förhoppningsvis bli några år till.

Björkdalskontraktet är ett av flera viktiga gruvkontrakt för bennys gräv. Drygt 25 personer av totalt 100 anställda arbetar i Björkdalsgruvan, i Bolidens gruva i Kristineberg är de drygt 30 stycken och i Maurliden – även det en Bolidengruva – sysselsätts ett 15-tal.

– I Kristineberg kör vi bergtransporter under jord, i Maurliden och Björkdalsgruvan är det transport i dagbrott som gäller, säger Cristofer Larsson.

Bennys grävs hjärta finns dock i Springliden utanför Malå. Det var här Cristofers pappa Benny startade företaget 1973, med en Landsverk grävmaskin byggde han skogsbilvägar och ett par år senare var det dags att skaffa personal – Thomas Nilsson anställdes 1979.

– Han jobbar faktiskt kvar fortfarande och är en riktig klippa, säger Cristofer Larsson.

Firmans första schaktmaskin finns också kvar, en Komatsu bandtraktor som inhandlades 1979.

– Den står hemma vid garaget och används vid behov, mest av nostalgiska skäl, ler Cristofer Larsson.

Pappa Benny finns också kvar i firman, men inte av nostalgiska skäl: han är både ägare och vd och kör en hel del maskin.

Skogsbilvägarna har dock fasats ut, till förmån för andra uppdrag.

– År 1986 började vi i gruvan i Kristineberg, sedan drog vi oss ur gruvorna i några år, när underjordsverksamheten sålts till nuvarande Bergteamet (Jan Marklund).

Bennys återvände dock till gruvorna – ett bra gruvjobb kan utgöra en förhållandevis stabil inkomstkälla för en entreprenadfirma i Skelleftefältet.

– Gruvorna är ju konjunkturberoende, och om priserna sjunker drar de ner, men för oss är gruvtransporten ofta ett bra sätt att hålla igång verksamheten året runt, kommenterar Cristofer Larsson.

Gruvuppdragen innebär att lasta och köra gråberg, malm och ”B-malm” (material som kvalitetsmässigt befinner sig mellan malm och gråberg, reds anmärkning). Företaget hanterar också jord, i Björkdalsgruvan utför man till exempel en hel del jordavrymningar när gruvan ska vidgas.

Bennys gräv har en maskinpark med ca 110 enheter, där hittar vi till exempel 24 lastbilar av märket Volvo och Scania. Lastbilarna som kör underjord är bergbilar och betongbilar. Det finns även två maskintrailrar och några mobila krossar som används vid behov. En stor del av ovanjordsbilarna är utrustade med snabblås för att snabbt kunna byta påbyggnad.

Under jord arbetar bland annat ett par hjullastare, en ramptraktor och en väghyvel. Det finns även en spolbil för dammbekämpning.

Grävmaskinerna är viktiga för företaget, som har 30-talet maskiner i storleken 2 – 130 ton, ett spann som anses viktigt för att kunna anpassas efter jobben. De större är Caterpillar, de mindre Komatsu, Hitachi och Volvo. 25-30 dumprar kompletterar maskinparken, även de Volvo.

– Swecons serviceorganisation i norra Västerbotten har fungerat jättebra, det är aldrig några problem, kommenterar Cristofer Larsson.

När Bennys fick uppdraget i Björkdalsgruvan 2013 behövdes större maskiner än de Volvo kunde erbjuda och i stället inhandlades fyra Caterpillar 777G bergtruckar, två Caterpillar 390DL grävmaskiner och en begagnad Caterpillar 385C grävmaskin.

– De har gått som en dans på rosor, säger Cristofer Larsson nöjt.

Han berömmer också Wiksténs Maskinservice, Pon Equipments servicepartner i Skellefteå.

– Det har också fungerat jättebra.

En anledning är kanske att ägaren Anders Wikstén tidigare jobbade just i Björkdalsgruvan med att serva Cat. För tolv år sedan startade han eget och han passar på att ge bennys gräv en komplimang.

–  Det är inte alltid det är sådan ordning på grejerna!

Cristofer Larsson noterar att ordning och reda krävs om man ska stå pall i konkurrensen.

– Vi är väldigt noga med den kontinuerliga servicen och är något dåligt är det bara att repa och byta.

Maskinerna går normalt 20 000 timmar innan de byts bort eller avyttras.

– Vi har också schemalagda komponentbyten – om man byter motor och växellåda kan man nöta maskinerna ännu längre, säger Cristofer Larsson.

Förarna ska byta filter och smörja maskinerna, de ska också rapportera in eventuella fel.

– Det har inte varit några större fel, på några av maskinerna for lamellerna tidigare än det var tänkt, men det innebar bara att vi bytte växellåda lite tidigare.

– Elghorns Maskin och Allservice i Älvsbyn hjälper oss med service och underhåll ute på fältet och det samarbetet fungerar bra, det är duktiga gossar.

Gruvorna är basen men vintertid blir det en hel del plogning, Bennys gräv samarbetar också med Renfors Åkeri, som underentreprenör när det gäller malmtransporter.

Att återställa gruvor är ett annat återkommande uppdrag, just nu efterbehandlas Boliden Minerals gamla gruvområde i Stekenjokk.

– Detta arbete utför vi som underentreprenör åt Peab, säger Cristofer Larsson.

Jobben hittar man främst i norra Västerbotten.

–  Vi har dock ett tiotal maskiner uthyrda i Norrbotten och vi har faktiskt varit så långt bort som i Garpenberg, men det upplevdes avlägset rent geografiskt.

Att hitta jobb brukar inte vara några problem.

– Har du fått en viss storlek hittar jobben dig, konstaterar Cristofer Larsson.

Att rekrytera förare som kan – eller åtminstone vill lära sig – jobbet har varit betydligt svårare.

– Jag välkomnar nyutexaminerade förare, det är klart att de inte kan allt från början, men man kan undra varför intresse verkar saknas hos vissa.

Nya förmågor behöver träning innan ”stödhjulen” kan plockas av och finns det ett ärligt intresse ger Cristofer Larsson dem gärna den tiden.

– Alla måste få chansen att lära sig och de som har viljan att försöka brukar lyckas.

– Det gäller bara att inte lägga på dem för mycket, sen är det också bra att sprida ut folk man känner – de riktiga stöttepelarna – på skiften.

Han konstaterar också att det blivit lättare att rekrytera på sistone.

– Här i Björkdal har vi överlag väldigt bra personal, det gäller även i den övriga verksamheten.

För hans egen del var yrkesvalet en lätt match.

– Det var inget att fundera över – första gången jag körde bandtraktor nådde jag inte ned med fötterna till golvet.

Efter gymnasiet började han köra traktor och gruvbil under jord i den numera nedlagda Storlidengruvan i Malå. Nästa utmaning blev att köra grävmaskin, därefter tillbringade han 4-5 år som bandtraktorförare i Boliden Minerals dagbrottsgruva Aitik.

När företaget sedan fick uppdraget i Björkdalsgruvan blev Cristofer Larsson arbetsledare där.

– Jag ska vara mest här men jag åker runt och lägger näsan i blöt lite överallt, det går inte att undvika!

Björkdalsgruvan har blivit en god födkrok för entreprenadföretaget. Foto: bennys gräv

Truckarna går i skytteltrafik i Björkdalsgruvan. Foto: Ulrika Andersson

När Bennys Gräv fick uppdraget i Björkdal köpte man in flera nya bergtruckar. Foto: Ulrika Andersson

Att rekrytera bra förare är svårare än att hitta bra maskinservice. Foto: bennys gräv

bennys gräv har ett långtidskontrakt i gruvan. Foto: bennys gräv

Flera nya stora bergtruckar köptes in när Bennys Gräv fick uppdraget i Björkdalsgruvan. Foto: Ulrika Andersson

Bennys Gräv har valt att höja flakhöjden – för att minska risken för däckskador. Alla laster vägs dock in med våg, så det är ingen risk för överlast. Foto: Ulrika Andersson

Det blev Cat när det var dags att handla riktigt stora maskiner, flera av de mindre är dock Volvo. Foto: Ulrika Andersson

Bennys Gräv har ett antal mobila sorteringsverk. Foto: Ulrika Andersson

Lilla grävmaskinen 329E går normalt på dammprojekt, men har flyttats til Björkdalsgruvan för att serva ett sorteringsverk. Foto: Ulrika Andersson

En mindre grävmaskin arbetar med jordavrymning, gruvan ska vidgas. Foto: Ulrika Andersson

Brytningen i Björkdalsgruvan började som ett dagbrott på 1980-talet, 2008 började man bryta även under jord. Foto: Ulrika Andersson

Guldgruvan i Björkdal producerar cirka fyra kg guld per dag. Foto: Ulrika Andersson

Grävmaskinerna går varma kontinuerligt och utsätts för en hårdare belastning än truckarna, de går därför färre timmar innan det är dags för komponentbyte. Foto: Ulrika Andersson

Gruvuppdragen har blivit en stabil inkomstkälla för bennys gräv. Foto: bennys gräv

Bennys Gräv har en egen verkstad i Björkdalsgruvan. Foto: Ulrika Andersson

Bennys Gräv får disponera halva Björkdalsgruvans verkstad, företaget har egna verkstäder på alla sina arbetsområden. Foto: Ulrika Andersson

– Som stort bygg- och fastighetsbolag har vi möjlighet att göra skillnad när det gäller påverkan på vårt klimat. Vi bidrar till utsläpp i form av växthusgaser både genom användandet av material och genom att vi fortfarande har en stor andel fossil energianvändning, något som vi arbetar intensivt med att minska. Vi har de senaste åren konverterat en rad asfaltsverk från oljeeldning till eldning med träpellets och vi arbetar kontinuerligt med att bygga allt mer resurseffektiva och energisnåla produkter, säger Christina Lindbäck, hållbarhetschef för NCC.

För att visa allvaret i ambitionen ansluter sig NCC till FN:s Action Agenda (LPAA) för klimatet och har satt som mål att halvera företagets koldioxidutsläpp fram till 2020 med utgångspunkt från 2015 års nivåer.

Redan tidigare har en del åtgärder vidtagits för att minska miljöbelastningen. Bland annat certifieras och Svanendeklareras allt fler av de projekt företaget medverkar i, något som exempelvis med automatik leder till begränsad användning av skadliga material. 2014 hade företaget 447 Svanendeklarerade bostäder i produktion. För 2015 är målsättningen minst 400.

Företaget betonar också att satsningen kommer kunderna till gagn. Bland annat hävdar man att energianvändningen i de bostäder företaget byggt sedan många år ligger 25 procent under det som byggnormen föreskriver.

– Nu skruvar vi upp tempot ytterligare och sätter som mål att minska våra koldioxidutsläpp med 50 procent fram till år 2020. Detta ska framför allt ske genom fortsatt konvertering av våra asfaltverk till förnybara bränslen och genom att öka andelen förnybara energislag brett i vår egen energianvändning. Vi kommer även att se över våra transporter, säger Christina Lindbäck .

Inför klimatmötet COP21 i Paris har FN tagit initiativ till en Action Agenda, för att visa hur företag, städer, kommuner och organisationer bidrar till klimatarbetet. Aktörer som ansluter sig till initiativet kan registrera sina insatser i databasen NAZCA , http://climateaction.unfccc.int/ , där det framgår hur deras insatser bidrar till minskade utsläpp. NCC finns där i sällskap med bland andra Skanska, JM, Volvo, Atlas Copco och Scania.

Laholms kommun kan få en del problem med snöröjningen i vinter sedan det visat sig att Svevia, som plockat hem nio av fjorton snöröjningsuppdrag i kommunen, har lämnat missvisande information i sitt anbud.

Enligt lokala medier har det statsägda anläggningsföretaget bland annat listat maskiner som inte finns i företagets ägo och dessutom angivit underentreprenörer som inte är kontrakterade, eller ens kontaktade. Resultatet är att Svevia fråntagits samtliga snöröjningsuppdrag i kommunen.

Kommunen låter i stället snöbollen rulla vidare till övriga anbudsgivare i de distrikt där konkurrerande anbud lämnats in. Där så behövs är lösningen direktupphandling tills en mer långsiktig upphandling slutförts.

Det står klart sedan Högsta domstolen i Norge valt att inte ta upp överklagandet i asfaltmålet som gällde olagligt samarbete på väl avgränsade områden i Norge under en begränsad tidsperiod.

Både NCC och Veidekke har hävdat att samarbetet bedrevs av enskilda personer som handlade i strid mot de regler som gäller för affärsverksamhet i respektive företag. Veidekke kom dock lindrigare undan eftersom företrädare för företaget larmade de norska konkurrensmyndigheterna om det olovliga samarbetet.

Från NCC:s sida är man mycket tydlig med att agerandet var illojalt och bröt mot instruktioner och riktlinjer för bolagets affärsverksamhet.

– Vi accepterar inte brott mot vare sig konkurrenslagen eller våra egna, interna etiska riktlinjer. Den person som var ansvarig för det olagliga samarbetet i Trøndelag arbetar inte längre för NCC, säger Eric Thunegard, chefsjurist för NCC Roads.

– Vi har tyvärr registrerat för många oönskade händelser i vår bransch, kopplade till att stora fordon backat. Backkamera ska bidra till ökad säkerhet, säger Steinar Stake, chef för hälsa, miljö och säkerhet på Veidekke Entreprenør.

Till grund för beslutet ligger dels egna erfarenheter där företaget har registrerat hela skalan av händelser från incidenter till dödsolyckor, men också en färsk rapport från Arbeidstilsynet som studerat skador i bygg- och anläggningsverksamhet. Där finns fordons- och maskinrelaterade olyckor med som en väsentlig del.

– Vi är först bland de stora entreprenörerna att införa det här kravet och hoppas att resten av branschen följer efter. Vi har pratat med Maskinentreprenørenes Forening och våra största leverantörer som alla ser positivt på den här idén som är ett viktigt bidrag till ökad säkerhet på våra bygg- och anläggningsplatser, säger Steinar Stake.

Redan vid årsskiftet gäller att de nya maskiner och fordon – inklusive släp – som köps in ska vara utrustade med backkamera liksom att alla nya kontrakt som tecknas med underentreprenörer ska innehålla en klausul om backkamera på de maskiner som ska användas.

För redan tecknade kontrakt tas en dialog med syfte att backkameror ska vara installerade på berörda maskiner senast vid halvårsskiftet. Kravet gäller även de fordon som används för varuleveranser. Även här blir det dock en viss mjukstart, men ska vara helt infört senast vid halvårsskiftet.

Befintliga krav på akustisk backsignal lever förstås också vidare.

– Vi är ett mindre företag men vi försöker få fler större rivningar, säger affärsområdeschef Tony Stigmanslid.

Stockholm. Kolingsborgsuppdraget är en fjäder i hatten för Destroy som siktar på allt fler större jobb.

– Vi är ett mindre företag men vi försöker få fler större rivningar, säger affärsområdeschef Tony Stigmanslid.

Med två stora publika projekt i bagaget (rivningen av Kolingsborg samt en stor rivning på Stockholm Central) hoppas företaget kunna locka fler större beställare.

– Om vi sköter oss – och det gör vi – är de stora publika projekten bra ställen att synas på.

Tony Stigmanslid konstaterar att den svenska rivningsmarknaden är het just nu.

– Det händer otroligt mycket, norska och finska aktörer köper upp svenska företag och konkurrensen blir allt hårdare.

Förr kunde konventionella byggföretag ägna sig även åt rivning när det var glesare mellan bygguppdragen, i dag duggar uppdragen tätare och renodlade rivningsentreprenörer har fått allt mer att göra – inte minst i Stockholm.

– Det händer mest i hela Sverige här.

Destroy tänker göra sitt bästa för att stå starka på denna marknad.

– Kraven på oss ökar när konkurrensen blir större, säger Tony Stigmanslid.

Stockholmsföretaget tacklar utmaningen genom att försöka bli både bättre och allsidigare.

– Vi har hållit på i 20 år och även om vi sysslat med både lättrivning, tungrivning, håltagning och sanering är det lättrivningen som varit vårt smör och bröd.

– Nu vill vi öka andelen tunga rivningar, ju fler verktyg vi har i vår verktygslåda desto bättre.

Målet är också att minska antalet underentreprenörer, Destroy har till exempel satsat på ett eget åkeri, företaget har också skaffat sig fler tyngre maskiner och räknar i dag in 90 anställda, fyra större grävmaskiner, tre mindre grävmaskiner, tre lastbilar med lastväxlare, 7-8 Brokkar och ett 15-tal Bobcats.

– Vi har också allt som behövs för ställningsbyggande, håltagning, sanering med mera, säger Tony Stigmanslid.

Personalen är en viktig kugge om man ska kunna ta för sig på marknaden, Destroy samarbetar mycket med Utbildningslandslaget, som man dessutom är delägare i.

– Vi satsar mycket på att utbilda vår egen personal, det är viktigt att ”förädla” den, förklarar Tony Stigmanslid, som anser att kvalitet i alla led är enda sättet att nå framgång.

– Vårt mål är att bli riktigt bra i alla delar, ha kontroll och egen kompetens i huset.

Mer läsning finns, se länkarna nedan!
Ett unikt konstverk räddades ur Brokkens käftar vid rivningen av Kolingsborg, läs mer här (klicka på länken)

Anrika Kolingsborg var en seg nöt att knäcka för rivarna, läs mer här (klicka på länken).

———————————————————————————————————

Leveranstidningen Entreprenad är 
entreprenadbranschens egen tidning! Följ oss gärna på Facebook och Instagram.   

Sveriges Byggindustrier har i tiotalet år ifrågasatt den verksamhet som bedrivits av Borås Servicekontor på den privata marknaden, i form av bland annat mark- och anläggningsentreprenader. Invändningarna har framför allt riktats mot att kommunen med stöd av skattemedel i praktiken kunnat dumpa sina priser hur mycket som helst utan att riskera konkurs.

En anmälan lämnades till Konkurrensverket som i januari 2012 lämnade in en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt. I domen från mars 2014 gick tingsrätten helt på Konkurrensverkets och Sveriges Byggindustriers linje och förbjöd kommunens säljverksamhet avseende mark- och anläggningsentreprenader till externa kunder. Bland annat slog domen fast att kommunens prissättning inte är transparent för utomstående och att det finns en risk för att agerandet långsiktigt skadar drivkrafterna till konkurrens.

Marknadsdomstolen har dock en helt annan uppfattning och motiverar det bland annat med att försäljningen till externa aktörer är ytterst marginell. Enligt Konkurrensverket har det handlat om mark- och anläggningsarbeten för omkring 13 miljoner kronor per år och det på en marknad som, enligt domen hamnar runt åtta miljarder kronor per år.

I domen skriver Marknadsdomstolen bland annat: ”Med utgångspunkt i en så liten andel av den relevanta marknaden kan inte Servicekontorets försäljning till externa aktörer – oavsett om Servicekontoret i egenskap av offentlig aktör kan anses ha några konkurrensfördelar eller ej – anses ägnad att hämma konkurrensen.”

– Det är förvånande att Marknadsdomstolen kommer till en helt annan slutsats än tingsrätten beträffande vilka marknader som berörs. Vi måste nu förhålla oss till att Marknadsdomstolen ställer ännu högre krav än vad Stockholms tingsrätt och Konkurrensverket ansett vara rimligt. Marknadsdomstolen sätter ribban väldigt högt, säger Konkurrensverkets generaldirektör Dan Sjöblom som dessutom är väldigt tydlig med att han själv inte ändrat sin uppfattning.

– Konkurrensverket anser inte att kommunala skattesubventioner ska användas till att slå ut privata företag, säger Dan Sjöblom.

Dotterbolaget Bjöörns står för maskinkraften när Rådhusparken byggs om.

Rundvik. Det är strålande vackert, den ångermanländska decembersolen orkar sig knappt upp över trädtopparna innan det är dags att börja hasa sig ner igen men nu lyser den över det frostbitna landskapet, det är tolv grader kallt och inne hos L Entreprenad i Rundvik hoppas man på att den riktiga vintern äntligen ska braka loss.

– Vi väntar på snön, vintertid brukar vi röja mycket snö, säger Leif Eriksson, vd och en av de två delägarna.

– Å andra sidan har det varit mycket sandning, det har varit varmt och kallt varannan dag, konstaterar hans delägarkolla Peter Lundberg.

Snöbristen innebär ett ekonomiskt avbräck, men firman har trots det inga problem att hålla vare sig personal eller maskiner sysselsatta, VA-jobb, dräneringar och andra mindre projekt står på agendan även under de mörkaste vintermånaderna och i Umeå har dotterbolaget Bjöörns haft mycket att göra åt beställare som NCC, Skanska och Ragnsells, ett av de mer publika är den totala omgörningen av en av stadens paradparker – Rådhusparken.

– Men nu har Skanska lagt ner det för vintern, vi hoppas få återkomma i vår, säger Leif Eriksson.

Han konstaterar att det varit dåligt med grävuppdrag inför vintern 2015/2016.

– Det var länge sedan det var så lite på vintern, vi har haft mycket återställningsarbeten och då gräver man ju på ytan – det är bättre med igångsättningar när man går på djupet.

Vintrarna kan vara magra men i april-maj brukar det rassla till, då blir det nästan för mycket att göra.

– Det är ju tyvärr så, men vi är glada att vi har jobb!

Peter Lundberg och Leif Eriksson leder och driver företaget, det var dock inte länge sedan det var de som satt i maskinen.

– Vi jobbade som maskinförare båda två när Lennart frågade oss om vi ville köpa in oss i firman, säger Peter Lundberg.

– Vi hade bara jobbat några år, säger Leif Eriksson.

Året var 2007, ägaren Lennart Lindqvist – som grundade L Entreprenad 2003 – ville ha lite avlastning och erbjöd två av sina anställda att hoppa ur hytten – åtminstone ibland.

– Det blev ju lite funderationer, men företaget hade inte så mycket maskiner då, det vara bara totalt sex man, minns Peter Lundberg.

Efter lite betänketid tackade båda två ja.

– Till en början körde vi på som vanligt, vi körde maskin även om det blev betydligt mer att göra, säger Peter Lundberg.

– Det är mycket mer än man tror med både papper och kunder.

Som tur var fick de båda nyblivna företagsägarna bekanta sig med ledarrollen lite grann i taget, först 2010 löste Peter Lundberg och Leif Eriksson ut Lennart och tog över ruljangsen helt. Sedan dess sköter de jobbet gemensamt.

– Vi har känt varandra länge och jobbat mycket ihop, vi litade på varandra och det var aldrig några problem, säger Leif Eriksson.

Under de fem år som gått sedan dess har företaget vuxit rejält, mycket tack vare den goda tillgången på jobb.

– Vi har jobbat mycket med Botniabanan, det ligger ju nära, kommenterar Leif Eriksson.

– Vi hade också under många år ett fast uppdrag på Dåvamyran i Umeå, säger Peter Lundberg.

I dag sysselsätter L Entreprenad närmare 20 man sommartid och företaget har ett 20-tal maskiner.

– Det är egentligen inte medvetet att vi har vuxit så mycket, allt beror på vilka jobb man fått in, säger Peter Lundberg.

– Vi har behövt en till maskin här och en till maskin där, och då måste man ju få rätt på bra folk också, säger Leif Eriksson.

Jobben har funnits där, detsamma gäller dock även konkurrensen.

– Det är trångt på marknaden, inte minst prismässigt, konstaterar Peter Lundberg.

– Det gäller att ha skarpa chaufförer och bra maskiner, säger Leif Eriksson.

Rekrytering är nyckeln, konstaterar han.

– Vi har haft tur, vi har lyckats få in bra folk och dessutom kunnat behålla dem, de verkar trivas!

Peter Lundberg betraktar också personalen som den viktigaste faktorn om man ska nå framgång.

– Det är en lite speciell bransch, man måste ha ett intresse för maskiner och kunna kliva upp mitt i natten för att åka ut och sanda och ändå vara god och glad mot kunderna.

L Entreprenad har vuxit mycket på egen hand, 2015 växte verksamheten ännu mer när företaget köpte Bjöörns Maskin AB med nästan 20 anställda och 16-17 maskiner.

– Vi hade ett vägval, antingen skulle vi minska eller så måste vi öka, säger Peter Lundberg.

L Entreprenad hade fått allt fler jobb i Umeå. Förvärvet av Bjöörns gav ännu fler möjligheter i staden och en breddad kundbas.

– Bjöörns har kört mycket åt Skanska och NCC, medan vi på L Entreprenad har jobbat mycket för Svevia, BDX och privata aktörer.

I och med förvärvet fick man också en tyngre maskinpark, med flera dumprar och en del tyngre grävmaskiner: i Bjöörns maskinpark ingår en större Volvodumper och tre Komatsudumprar, en 50-tons Hyundai 500 grävmaskin, två 30-tons grävmaskiner (en Cat och en Hyundai), en Hyundai grävmaskin på 25 ton och en på 20 ton, två Caterpillar hjulgrävare, en Hyundai hjulgrävare, en Case bandgrävare och någon äldre Volvo bandgrävare.

I L Entreprenad finns åtta grävmaskiner på 8-20 ton (en hjulgrävare och sju på band).

– Det är mest Cat men vi har några Hitachi också, säger Peter Lundberg.

Tre grusbilar av märket Scania och en Caterpillar väghyvel ingår också i maskinparken, liksom en Komatsu bandtraktor och fem hjullastare: fyra Ljungby och en Volvo.

Firman har också en tipp- och kranbil som används för att flytta material – både åt kunder och för eget bruk, samt ett Keestrack sorteringsverk.

–Just nu står det i Vännäs och sorterar sandningssand åt Kaj Johansson, kommenterar Peter Lundberg.

Maskinerna byts när de blivit 5-6 år gamla.

– Inte för att det är något särskilt som blivit fel, men allt blir ju nött, kommenterar Leif Eriksson.

De maskiner som går lite mer sällan kanske får stanna lite längre på firman, och utanför verkstaden hälsar vi på en riktig trotjänare – en Caterpillar hjullastare från 1992.

– Men den lämnar aldrig gården, ler Leif Eriksson.

L Entreprenad har cirka 20 anställda sommartid, om vintrarna är man lite färre – tolv stycken.

– Vi har bra bredd på personalen, min styvfarsa som är 67 brukar köra åt oss, och den yngsta är inte mer än 19 år, säger Leif Eriksson.

Tillsammans sysselsätter L Entreprenad och Bjöörns närmare 40 man och Leif Eriksson och Peter Lundberg räknar med att förvärvet innebär att företagets årliga omsättningen mer än fördubblas.

– Det blir totalt 35-37 miljoner kronor, säger Peter Lundberg.

Att förvärva en lika stor – kanske större – verksamhet har krävt mycket arbete.

– Verksamheten i Bjöörns har inte varit organiserad på samma sätt som den i L Entreprenad, nu jobbar vi för att det ska fungera likadant i båda bolagen, säger Peter Lundberg.

Bjöörns är ett inarbetat varumärke i övre Norrland och L Entreprenad har därför inga planer på att byta ut namnet. Verksamheten bedrivs därför som ett dotterbolag till L Entreprenad.

– Så kommer det nog att fortsätta, säger Leif Eriksson.

Både L Entreprenad och Bjöörns kör främst på timme.

– Vi har i och för sig gärna längre kontrakt också, men det blir mycket timkörning, säger Peter Lundberg.

– Visst kan vi räkna på saker, men vi vill inte konkurrera med våra egna kunder, säger Leif Eriksson.

Verksamheten utgår från Rundvik, sedan förvärvet av Bjöörns har man också en bas i Umeå, firman har också en liten filial med två man i Skellefteå.

Företaget har en ”repgubbe” på Bjöörns i Umeå, i Rundvik finns en väl tilltagen verkstad men där får man klara sig själva – inte för att det verkar vara något större problem.

– När det är lite lugnare hjälps pojkarna åt, alla gör ett jäkligt bra jobb, berömmer Leif Eriksson.

– Hyvelföraren brukar laga skopor, lastbilsföraren är elektriker och alla är duktiga på att reparera så även om vi har serviceavtal gör de det mesta själva.

De två företagsledarna är väl inkörda vid det här laget, de har fått bra pejl på pappersarbetet men kör fortfarande maskin när tillfälle ges.

– Leif kör mycket grävmaskin och lite lastbil, jag kör grävmaskin och traktor och väghyvel på vintern, säger Peter Lundberg.

– Vi kör varje vecka, det gör man ju – pappersarbetet kan ju vänta till kvällen, ler Leif Eriksson.

Peter Lundberg och Leif Eriksson köpte in sig i företaget.

Lennart Lindqvist i Lögdeå startade företaget 2003, och döpte firman till L Entreprenad AB, ett namn som passar även de nuvarande ägarna utmärkt.
– Jag heter Leif och Peter heter Lundberg och vi bor i Levar båda två så L Entreprenad är ett bra namn, säger Leif Eriksson.

– Det är en lite speciell bransch, man måste ha ett intresse för maskiner och kunna kliva upp mitt i natten för att åka ut och sanda och ändå vara god och glad mot kunderna, säger Peter Lundberg.

———————————————————————————————————

Leveranstidningen Entreprenad är 
entreprenadbranschens egen tidning! Följ oss på Facebook och Instagram.   

Uppdraget beräknas dagligen sysselsätta 25-40 fordon, huvudsakligen i Stockholmsregionen. Utöver leveranser ut till kund omfattar uppdraget interna transporter för att förse Jehanders depåer med material.

Märsta Förenade har under senare år haft en stadig organisk tillväxt som inneburit en årlig ökning av omsättningen på mellan fem och tio procent till dagens nivå som ligger strax över 500 miljoner kronor.
Märsta Förenade har cirka 60 delägare och drygt 300 fordon. Under sensommaren i år är avsikten att flytta huvudkontoret till nybyggda större lokaler i Rosersberg som är bättre anpassade för en ökande efterfrågan där Jehander-uppdraget utgör en viktig del. Enligt uppgift handlar det om ett uppdrag värt cirka 350 miljoner kronor.

– Jobbet ska inte bara vara klart, det ska vara färdigt också – det kanske innebär att man måste ta en sop och sopa ihop det sista om så krävs.

Norsjö. Johan Lindberg, med egna företaget Lindbergs Last och Planering, har gått nedåt i storlekarna. När han startade eget 1999 var det med en 10-15 ton tung hjullastare som han använde för att justera för asfalt vid nyanläggning av vägar, parkeringsplatser med mera.

– Det behövdes för de jobben, kommenterar han.

Men saker och ting förändras. Med tiden blev det allt mindre nyproduktion på asfaltsidan.

– Nu skulle det lagas och underhållas i stället, vi grävde om brunnar och ledningar och gick mer på djupet.

Nyproduktionen slog mer eller mindre halt, i stället gällde det att underhålla den befintliga infrastrukturen och Johan Lindberg måste tänka om.

– I den här landsänden reparerar kommunerna och underhåller i stället för att göra om en vägstump, infrastrukturen är där den är och jag behövde skopor för att gräva om brunnar och andra saker.

Han behövde hjälp av en grävmaskin, och helst en som inte var så stor.

– Det blir mycket pillerjobb – det är upptaget i backen, man ska kunna passera under och förbi, konstaterar Johan Lindberg.

Att leja in hjälp var ett alternativ.

– Men då skulle jag bli i händerna på andra, vänta in när de hade tid – kanske kunde de komma ifrån någon timme på lördag kväll. Det kändes inte bra.

Han funderade på att kanske skaffa en grävlastare, men insåg att ”grävsidan” skulle bli för stor.

– Jobben jag gör kräver en liten och lätt maskin som gräver, sedan kan jag ju rent krasst bara använda en del i taget av en grävlastare, det kändes inte rätt, kommenterar Johan Lindberg.

När han sen fick korn på en runtomsvängande minigrävare var valet lätt, 2003 köpte han en ny, tre ton tung Volvo EC30.

– Jag ville ha en mindre maskin med bra räckvidd och det fick jag.

Den första maskinen byttes sedan ut mot en Volvo EC35 C och i dag har han en snart två år gammal Volvo ECR50D på drygt fem ton. Efter tretton års körning konstaterar han att kompaktmaskinerna utvecklats mycket.

– De har blivit otroligt tappra, de klarar mycket trots att det är små maskiner, säger Johan Lindberg.

– Volvo har byggt sina kompaktgrävare som stora maskiner, det är bra hydraulik och bra följsamhet, välgjorda driftsäkra maskiner med god komfort.

Det sistnämnda är viktigt, och inget man kan räkna med, konstaterar han.

– Man har inget gratis, det blir fort ryckigt och det krävs en bra hytt med bra stol där man kan ställa in armstöden. Många är inte där än.

– Det blir ju en balansgång, ska maskinen vara kompakt kan hytten bli lidande och är man lång, som jag, kan det bli problem – kanske inte om man kör en uthyrningsmaskin 3-4 timmar någon enstaka gång, men sitter man i den åtta timmar om dagen är det viktigt att det är bekvämt, säger Johan Lindberg.

Kompaktgrävaren har, förutom skopor, fått tiltrotator, grip, sopvals och hydraulhammare.

– Den blir en schweizisk armékniv med alla redskap och gör allt inom konventionell grävning men även andra saker, det blir mycket vatten och avlopp, serviser, jordvärme, kabelgrävning och justering av asfalt för till exempel gångbanor, infarter och andra mindre ytor.

Att hantera en kompakt grävmaskin kräver koncentration.

– Jobbet som sådant innebär nästan alltid att hålla undan för allt som finns i backen, det är inte bara att stå och lasta -man måste ha ögonen med sig.

– Det krävs också ett ganska stort mått framförhållning, man når bara ett visst djup och en viss längd, det finns ingen överkapacitet i räckvidden.

Den som inte tänkt efter före riskerar att gräva in sig i ett hörn, gräver man runt ett hus och inser att man måste lite djupare eller lite längre in kanske man inte ens kan komma dit – det kanske finns en jordhög i vägen eller så riskerar kanten att rasa in på grund av trycket.

– Den som kör en stor maskin kan alltid ta sig fram en halv meter till så att man når, med en liten maskin jobbar man alltid på marginalen plus att det alltid finns saker i backen. Man måste hela tiden titta efter om någon grävt där tidigare, om schaktkanten har en annan färg eller om det finns andra signaler. Det är inte som att lasta en dumper eller flytta spån.

Kompaktmaskinerna har blivit allt mer användbara, anser han.

– Maskinerna är inte mycket större, men kompaktare och tyngre,, femtonnaren jag har nu är mer än dubbelt så bra som den tretonnare jag hade förut, med bättre räckvidd och större driv, de har också blivit servicevänligare.

Det gäller dock att veta vad man vill ha.

– På en liten maskin har man inte mycket marginaler, en skopa som är lite för lång, lite för bred eller har lite för tjockt stål minskar kapaciteten – det spelar ingen roll på en hjullastare på 10-15 ton som går i snöröjningen men på en minigrävare är skillnaden mellan fiasko och succé liten.

Han specialbeställer därför skopor med millimeternoggranna mått, även maskinerna är petimeterbeställda, för att maxa räckvidden på kompaktgrävaren krävde han till exempel en direktinfästning för tiltrotatorn.

– Då fick jag bort bygghöjden och stickan blev längre, jag slapp också vikten av ett vanligt redskapsfäste.

Han har också försett ett schaktblad med kulinfästning för ett specialbyggt tippsläp, en finess som kommer väl till pass till exempel när man ska ta bort stubbar nära ett hus.

– Då kan jag låta grävaren ta med sig matjord in, gräva upp stubbarna, fylla på med jorden och sedan lasta stubbarna på släpet och smyga ut igen, säger Johan Lindberg.

En annan Lindbergsk idé var att sätta en lampa på stickan.

– Den lyser rakt ner på skopan så att man ser, till och med i dagsljus blir det skuggor där annars.

Han har fortfarande ett par hjullastare, en drygt två år gammal Volvo L60G på 11,5 ton som används för snöröjning och sandning vintertid och en Volvo L35 på sju ton av 2015 års modell, som flyttar minigrävaren och assisterar den ute på jobben.

Den större lastmaskinen har försetts med sandspridaraggregat, sandupptagningsutrustning, sopmaskin, isriv, kantskärare, redskap för snödikning och ishyvel.

Den lilla är mer inriktad mot markplanering och har, i likhet med storebror, fått ett skevningsfäste.

– Det är inte många små hjullastare som har ett vridbart fäste, men jag tycker det behövs med tanke på vilka jobb den gör, säger Johan Lindberg.

Han har också försökt ”kompaktera” den större hjullastaren, bland annat genom att förse den med den minsta däckstorleken och mindre skärmar och ersätta varningsfyrarna på taket med infästa lampor.

– Då får jag ner takhöjden och tar inte i buskar och ris på samma sätt.

Hjullastaren har också fått LED-belysning, den har försetts med spadhållare och pulversläckaren placerades innanför maskinluckan för att spara utrymme.

– Man har en kompakt maskin och sedan krävs det en massa utrustning som gör att maskinen inte blir kompakt längre, kommenterar Johan Lindberg, som också kostat på hjullastaren ett lager klarlack för att enklare kunna hålla den ren.

–Oordning kostar ju pengar.

Jobben får han delvis via Norsjöfrakt, där han är en av drygt tio medlemmar.

– Vi har faktiskt en hel del ”gula maskiner” i förmedlingen, och de sköter min fakturering och de ramavtal jag använder.

Många uppdrag utför han i tätt samarbete med Roslunds Asfalt och Mark i Norsjö och Malå.

Efter drygt 15 år som ensamföretagare är den första anställda dessutom på väg in – systersonen Ludwig Nilsson blir klar med gymnasiestudierna i vår och hänger på låset.

– Han är en liten kopia av mig, han har åkt med ett antal tusen timmar och han har också fått börja från början – med att raka asfalt och stå med spaden, då inser man hur man bör göra i maskinen, kommenterar Johan Lindberg, som också föll för de gula maskinerna som barn.

– Stod man längs vägkanten fick man åka med, sen fick man kanske lasta nåt lass när man var 10-12 år och på den vägen är det, ler han.

Det ska vara roligt på jobbet, och roligast blir det om man gör ett bra jobb, förklarar han.

– Jobbet ska inte bara vara klart, det ska vara färdigt också – det kanske innebär att man måste ta en sop och sopa ihop det sista om så krävs!

Pappas flicka. Dottern Zelina hänger redan på i grävmaskinen. Foto: Lindbergs Last & Planering

Johan Lindberg vill ha en lätt men lång sticka.

Små maskiner kräver förare som har huvudet med sig.

Lampan ska lysa upp skopan i alla lägen.

Den mindre hjullastaren assisterar kompaktgrävaren på olika uppdrag.

Swecon har ordnat fram en stege med förvaring under, ett sätt att göra maskinen lite kompaktare.

– Det som inte kan göras med en traktor blir inte gjort, säger Johan Lindberg, entreprenör i Norsjö.

Genom att fästa tiltrotatorn direkt i stickan minskar bygghöjden samtidigt som räckvidden ökar.

Hjullastaren assisterar kompaktgrävaren ute på jobben. Foto: Lindbergs Last & Planering

Marginalerna är inte lika stora med en liten grävmaskin. Foto: Lindbergs Last & Planering

Johan Lindberg började med hjullastare, men insåg behovet av en mindre grävare när uppdragen ändrade karaktär.

———————————————————————————————————

Leveranstidningen Entreprenad är 
entreprenadbranschens egen tidning! Följ oss gärna på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube.   

Nyåker. Kritvit snö, knallblå himmel och strålande sol. Det är sportlovstider när Leveranstidningen Entreprenad anländer till Nyåker en dag i början av mars.

Mitt i byn hittar vi något som strålar ikapp med vårvintersolen, kromet glänser på en bländande ren Hitachigrävare utanför Björklunds Gräventreprenad AB.

– Jag har inte hunnit använda den ännu, jag fick den för bara någon vecka sedan, säger Rolf Björklund som grundade firman och äger och driver den tillsammans med sin son Mikael Björklund och exfrun Ingegerd Björklund.

Han är noga med sina maskiner och konstaterar krasst att hans inlejda maskin, en något äldre Hitachi som står strax intill, inte är riktigt lika vacker.

– Jag lånade ut den under två veckor när jag var på semester – när den kom tillbaks var banden packade med lera, grymtar Rolf Björklund.

– Det var 25 grader kallt och jag hade god lust att säga åt föraren att komma hit och spetta loss leran.

Själv har han en bensindriven tvättmaskin som används flitigt och maskinerna ska vara både funktionella och snygga. Det märks inte minst på nykomlingen, som försetts med 14 lampor och krom runt hela maskinen.

– Den ska vara snygg att se på, ler han.

Kromlisterna glänser förvisso men blinget fyller en viktig funktion.

– Jag vill ha bra sikt, därför behövs lamporna, och när man kör i skog och ris skyddar kromlisten, man river aldrig upp motvikten och kan hålla maskinen fräsch, förklarar Rolf Björklund.

Vi är i pepparkakeland, Nyåkersfabriken ligger inte långt ifrån Rolf Björklunds stora garage men när han bjuder på fika är det hembakt som gäller – i en handvändning trollar han fram en kanna kaffe och eleganta rullrån, delikata mandelmusslor, smörigt läckra bullar och chokladbiskvier som smälter i munnen.

– Det är inte jag som bakat, jag gjorde en beställning, säger han hemlighetsfullt.

Bakning är kanske inte hans gebit, men ingen slår honom på fingrarna när det gäller grävmaskiner.

– Det är intressant att göra vägjobb och ju vrångare jobb desto mer intressant blir det – att köra grävmaskin är alltid en utmaning.

Direkt efter lumpen 1963 värvades han av en entreprenadfirma från Umeå. Han började i och för sig med att köra lastbil, men snart blev det skarpt läge, en myr i Fredrika skulle grävas ur.

–Jag fick köra ett draglineaggregat, en Landswerk, minns Rolf Björklund

– Men det ska ju böjas i tid det som krokigt ska bli, när jag började med grävmaskin så släppte jag det inte.

I nästan 15 år körde han åt andra, men 1977 lät han sig övertalas att starta eget. En hjulburen Richet blev grundplåten, han dikade och lade ner trummor och efter några år var det dags att byta maskin – den här gången blev det en helt ny Åkerman H12.

– Då började jag ta på mig vägjobb och räknade själv på jobben, minns Rolf Björklund.

Jobben skaffade han sig nästgårds, med norrländska mått mätt och Rolf har hela tiden hållit firman liten, som mest har det varit ett par grävmaskiner, tre lastbilar, och en hjullastare. Jobben har varit betydligt större.

– Som mest har jag lejt in 23-24 enheter.

Han bryter alltjämt väg och dikar, valvbågstrummor har blivit en specialitet och vintertid blir det mycket plogning. Företaget sköter snöröjningen i Nyåker och i byarna runtomkring samt längs vägen till Nordmaling och till Norrfors.

– Det är sex timmar plogning, konstaterar Rolf Björklund.

Vårens schema är redan fullspikat, Rolf Björklund har svårt att tacka nej till jobb och har helt glömt bort det där med att gå i pension.

– Nej, det har inte blivit av, säger 72-åringen glatt.

Han är uppe med tuppen och är sällan hemma före nio på kvällarna.

– Men jag trivs ju med det.

– Sedan är det ju svårt att sluta precis när man skaffat ny maskin, jag ser fram emot att att komma igång med den nya Hitachin, den är bra byggd med snabbare hydraulik och kraftigare undervagn. 

I början av 2000-talet övergav han Åkerman till förmån för Hitachi och i februari kom det senaste tillskottet – en 20-tonnare av 2016 års modell som försetts med tandskopa, släntskopa, tiltrotatorskopa, blockkniv, tjälriv, smalskopa och planeringsblad, samtliga levererade av YPV (Ytterviks Prototypverkstad).

I dag består maskinparken av den pinfärska bandgrävaren (Hitachi 190LC), en hjullastare (Volvo 60F) och två lastbilar (en äldre Scania och en helt ny Mercedes Tridem).

Till det kommer en inlejd Hitachi 350LC, Rolf Björklund kör den själv – faktum är att han kör alla grävmaskiner själv, inte ens sonen får röra dem.

– Jag tycker det är roligast att gräva själv, ler han.

Som egenföretagare har han gått på en del nitar, beställare som gått i konkurs kunde ha dragit med sig hela firman men Rolf Björklund ser ändå tillbaka på de gångna åren med glädje.

– Mitt liv blev det här med grävmaskin, jag har kämpat på och nu har jag dessutom fått glädjen att få med mig sonen i det hela.

Sonen Mikael får väl betraktas som veteran även han vid det här laget, men han var också ny en gång och pappa Rolf betonar vikten av att få göra misstag.

– När han var 17-18 år höll jag på med en skogsväg, jag bad honom lägga ut grus men han tvekade – det var så smalt.

– Då sa jag ”kör du – jag offrar lastbilen om det behövs”.

– Man måste våga göra fel om man ska lära sig och det blev en riktigt bra gruskörare av honom till slut.

Med drygt 50 år i branschen kan Rolf Björklund också se tillbaka på en enastående teknisk utveckling.

– I dag är precisionen i maskinerna fantastisk – hydrauliken är så bra att man kan göra otroligt fina jobb.

Förarkomforten har också förbättrats.

– Det är mycket bättre stolar, min rygg tog slut för länge sedan och hörseln är också slut– jag körde linmaskin i många år och bromsbanden skrek åt alla håll och det gick inte att använda hörselskydd, det är tur att ljudnivån i dagens maskiner är betydligt lägre.

Kroppen har tagit stryk under det dryga halvsekel han kört maskin, många timmar i hytten har frestat på, en kota for for åt fanders när han kvaddade en lastbil, han knäckte ryggen när han föll av ett lass och när han halkade på blåisen blev det tolv timmar på intensiven innan han skickades hem med uppmaningen att sluta jobba. En släng av cancer, med påföljande tung behandling, har det också blivit, men gång efter annan har Rolf Björklund kravlat sig upp i hytten igen.

– Var fjortonde dag måste jag gå och bryta till ryggen, men det kan man ju bjuda på, ler han.

Ny teknik skrämmer honom inte men han är inte lättflirtad.

– 2011 skaffade jag en tiltrotator, beställarna ville absolut ha en och eftersom den hade grip tänkte jag att jag kunde åtminstone plocka virke med den.

Många betraktar tiltrotatorn som en del av grävmaskinen. Rolf Björklund hör inte till dem.

– Den står mest i garaget, som annat skrot!

– Den är gjord för att putsa runt kablar och sånt, men gör man ett vägjobb och inte klarar att lägga ut och dra en slänt har man inget i en maskin att göra!

Han föredrar ofta att i stället använda en släntskopa med stående tuber.

– Jag var bland de första här att använda släntskopa, den kan jag köra med fotpedal, det blir ett snabbare och finare jobb utan tiltrotatorn.

Han medger dock att tiltrotatorer kan vara bra att ha.

– Jag använder den där den behövs – till exempel för att göra husgrunder och planera för grunder.

Den nya Hitachigrävaren har som första Björklundmaskin försetts med laser.

–Jag hinner säkert lära mig det med, jag fyller faktiskt inte 73 förrän i höst, ler Rolf Björklund.

Laser är nog bra, men precis som tiltrotatorn behövs det inte jämt, anser han.

– Den som kört maskin tillräckligt länge klarar mycket ändå, jag brukar säga åt beställaren att sätta ut hur han vill ha det så fixar jag det – ibland kan det ju ta en halv dag bara att få mottagning!

Men, beställarna kräver utrustningen och visst är det bra att få in höjderna i maskinen.

– Jag tar emot den nya tekniken, om jag skulle tackla av vill jag ju att sonen ska ha rätt grejer.

Så, det verkar som om sonen trots allt ska få röra grävmaskinen en vacker dag?

– Visst ska han det, men han är 47 nu så han kanske hinner gå i pension först!

Kromlisterna finns inte bara för syns skull, de ska förhindra att motvikten rivs upp vid arbete i skog och mark.

Garaget blev en hit för Rolf – då slapp han ligga på marken i ur och skur för att ta hand om maskinerna.

Den nya Hitachin anlände för bara någon vecka sedan, och Rolf Björklund ser fram emot att få börja arbeta med den.

Garaget tronar mitt i byn, med ett tre decimeter tjockt betonggolv kan det ta in riktigt tunga maskiner för service.

Rolf Björklund har kört maskin sedan 1963.

Ett rejält avgasrör blänker på taket.

Sex timmar tar det att ploga de sträckor företaget åtagit sig.

Den nya Hitachigrävaren har fått en rad nya redskap – alla från YPV.

Rolf Björklund har hållit firman rätt liten, han lejer in hjälp när behov uppstår – som mest har han sysselsatt 23-24 enheter.

Båda företagets lastbilar är fullt plogutrustade, företaget testar för närvarande plogstål åt Olofsfors.

Hjullastaren servar lastbilarna vid grushantering med mera.

Det ska vara rent! Kartongen på golvet ska ersättas av en mjuk matta och när maskinen tas i bruk är det totalt skoförbud som gäller.

 ———————————————————————————————————

Entreprenadbranschens
egen tidning!  Följ oss på
Facebook, Instagram,
Twitter och Youtube!

– Den skräddarsydda utbildningen är viktig ur flera perspektiv. Den blir en språngbräda in på den svenska arbetsmarknaden, samtidigt som den möter rekryteringsbehovet i NCC och byggbranschen, säger Fredrik Lindgren, vd för Kunskapsskolan.

Utbildningen riktar sig till utrikesfödda ingenjörer med erfarenhet från arbete i byggsektorn. Förhoppningen är att den också ska medverka till integration och minskad arbetslöshet.

Programmet är skräddarsytt för NCC och blandar teori med praktik. Målet är att deltagarna ska vara anställningsbara hos NCC efter utbildningen som bland annat ska stärka kunskaperna i kultur, sociala normer på en arbetsplats, säkerhet och arbetsmiljö. Även språkinriktad undervisning och utbildning i hur den svenska arbetsmarknaden fungerar finns med i programmet.

Tanken är att den 46 veckor långa utbildningen ska starta 1 september. Målsättningen är 15-30 deltagare i ett första skede.

– Det här är ett bra initiativ som ger NCC en möjlighet att ta tillvara på den kompetens som finns hos utrikesfödda ingenjörer och snabba på deras väg ut på arbetsmarknaden, säger Henrik Johannessen, sektionschef på Byggarbetsförmedlingen i Göteborg.

Henrik Landelius, Sverigechef för NCC Building, hoppas att den nya utbildningen ska bidra till att täcka företagets behov av ingenjörer och öka mångfalden på företagets arbetsplatser.

– För att förbättra översikten och säkra att våra projekt inte blir inblandade med oseriösa aktörer har vi tagit beslut om underentreprenörer i max två led. Det innebär att valda underentreprenörer inte kan leja bort arbetsuppgifter mer än ett led från sig själv. Den utökade kontrollen kommer att kräva resurser men vi ser att det ger resultat. Veidekke tolererar inga som helst oegentligheter i vårt företag och detta är ännu ett steg i att garantera företagets redlighet, säger Jimmy Bengtsson, vd för Veidekke Sverige.

Veidekke blir det första byggbolaget i Sverige som endast tillåter underentreprenörer i två led. Beslutet innebär inte att antalet underentreprenörer begränsas utan det handlar om att undvika långa kedjor av underentreprenörer för att underlätta kontrollen och försvåra för oseriösa aktörer att ta uppdrag genom att exempelvis betala sina anställda oskäligt låga löner eller smita från skatt.

– Röster har gjort sig hörda om att en begränsning av leverantörskedjorna skulle begränsa konkurrensen. Det är på sätt och vis sant eftersom det begränsar inslaget av osund och oseriös konkurrens vilket just precis är avsikten, säger Jimmy Bengtsson.

Ambitionen är att den nya regeln ska vara fullt implementerad inom ett år. Inledningsvis införs den, enligt företaget, i samtliga nya projekt samt i de projekt som kommer att pågå längre än ett år framåt. Modellen har använts i SEB:s nya kontorshus i Solna som fungerat som pilotprojekt sedan 2015. Projektet har upprättat en egen inköpsliggare som varje vecka jämförs med närvaroliggaren. Utöver den systematiska kontrollen utförs stickprovskontroller där ID06-uppgifterna jämförs med vanliga ID-handlingar.

Enligt företagsledningen har resultatet varit lyckat. Även Byggnads ställer sig mycket positivt till de skärpta kraven på underentreprenörerna och hoppas att fler byggföretag följer efter.

I kampen mot oseriösa leverantörer undertecknade Veidekke och Svenska Byggnadsarbetareförbundet 2013 en överenskommelse om leverantörsbedömning. Den innebär att samtliga underentreprenörer till Veidekke granskas för att säkerställa att de uppfyller företagets värderingsgrunder och strikta krav på seriositet. I dag jobbar två MB-ledamöter i princip på heltid med leverantörsbedömningar. Bland annat kontrolleras att det finns avtalsförsäkringar, att pensioner betalas in, att skatter betalats, att det finns företagshälsovård och att löneredovisningen till Sveriges Byggindustrier och Byggnads sköts.

– Det är ett jättestort steg åt rätt håll. Nu gäller det att se till att kontrollerna fungerar och att kryphålen täpps till. Det här är viktigt. Underentreprenörerna måste kunna konkurrera på samma villkor. Det blir oschysst konkurrens när en del struntar i att betala skatt och andra sköter sig. Med bara två led i underentreprenörs-kedjan, får vi bättre koll, säger Mats Wennberg, förtroendevald och ordförande i centrala MB-gruppen i Veidekke.